”Jag har alltid trott att jag är lite bättre än alla andra”

TEXT: ROBERT LAUL FOTO: PONTUS ORRE GRAFIK: PAUL WALLANDER

STOCKHOLM/BRYSSEL. Etta på topplistan.

Första, svenska Netflix-serien.

Säljer fler böcker än Jan Guillou och Leif GW Persson.

Malin Persson Giolito, 48, är juristen som bytte bransch och blev störst av alla.

Robert Laul åkte till Bryssel för att prata mobbning, matångest och nationalism med författaren som har landets mest berömda farsa.

1. Mötet

”Jag glömmer det aldrig”

M

alin Persson Giolito gillar gäster, och hon gillar mat.

Särskilt gillar hon tryffel, allt med tryffel.

– Mina döttrar tycker att tryffelchips luktar framstjärt och de har väl en poäng. Jag minns första gången jag åt det. Vi var i Frankrike på semester och pappa lagade tryffelomelett till mig med riktig tryffel. Jag glömmer det aldrig, så satans jävla gott, säger hon.

Nu befinner vi oss i Bryssel där Malin bor sedan 20 år tillbaka med maken Christophe, döttrarna Elsa, Nora och Béatrice samt labradoren Lily Potter.

Fotografen Pontus Orre och jag hinner knappt innanför dörren innan Malin dukar fram lunch åt oss: Tryffelomelett och kaffe.

Visst är det gott men…så gott?

Nåväl.

Malin Persson Giolito har två lägen: Antingen svarar hon långt och målande. Eller kort och dräpande.

Som när jag undrar vad hon tjänar:

– Just nu? Vissa i familjen skulle påstå mer än Jan Guillou, säger Malin och försöker kväva ett skratt.

Det går tydligen i arv att kivas med Jan Guillou i den där släkten men Malin är varken en elak eller dryg person: hon tycker bara det är viktigt att ha roligt och skratta lite mellan varven.

Malin är klädd i mörk blus och mörka tights, håret uppsatt i en enkel tofs. Eftersom det ska göras en webtv-intervju försvinner hon iväg uppåt i den sex våningar höga och smala lägenheten för att sminka sig i en god kvart.

– Det är väl ändå ingen som ser någon skillnad, suckar hon när hon kommer tillbaka ner till det nyrenoverade köket/matsalsrummet där vi sitter.

Helst vill Malin inte prata om uppväxten, om familjen och allt det där som varit lite svårt och jobbigt i livet. Eller så här: hon snackar gärna om egna upplevelser men vill undvika att göra andra människor ledsna.

– Jag försöker vara ärlig och snäll. Om det inte går, är jag ärlig eller snäll.

Samtidigt kan hon inte blunda för att uppväxten och hennes olika livserfarenheter bidragit till att hon dansar in på årets Bokmässan som Sveriges just nu bäst säljande författare. Malins fjärde roman ”Störst av allt” har i skrivande stund sålts i över 300 000 exemplar bara i Sverige.

Snart blir den första, svenska Netflix-serien också, under engelska titeln ”Quicksand”.

Frågan som får Malin att öppna upp är hur hon kan beskriva Maja – huvudpersonen som står åtalad för en skolskjutning – med någon trovärdighet om hon inte själv har upplevt livet svärta?

Då börjar Malin Persson Giolito att prata.

2. Barndomen

”En som blivit mobbad kan alltid bli det igen”

Som barn litade Malin Persson Giolito på vuxenvärlden. Det förändrades när hon först blev mobbad i skolan, och föräldrarna sedan skiljde sig.

– Jag skrev i min dagbok att skilsmässan gjorde mig vuxen. Så var det givetvis inte men lilla nioåriga Malin tyckte det. Jag kände det som att jag skulle ta hand om min lillasyster och att det var min uppgift att få mamma lycklig igen, säger hon.

Mamman och döttrarna bodde kvar i Stockholmsförorten Djursholm medan pappan flyttade till Göteborg.
– Han hade i princip klart med ny familj redan innan skilsmässan gått igenom, säger Malin.

Tillsammans med lillasystern åkte hon till Göteborg varannan helg för att hälsa på. Malin kastades mellan känslor av övergivenhet och lättnad.

– Jag minns att jag såg skilsmässan som något bra också, att det skulle bli mindre bråkigt. Och det blev det, säger hon.

Malins mamma Birgitta Lauffs (född Liedstrand) var ensamstående med sjuksköterskelön vilket stack ut i den välmående överklassförorten.

– Det var inte så att jag svalt men det var svårt för mamma. I min självcentrerade värld var jag mest bekymrad över mina dyra ridlektioner, säger Malin.
I skolan var hon om inte bäst så alltid bland de bästa. Men när hon började i en ny klass blev hon mobbad.

– Om man en gång har blivit mobbad, kan man alltid bli det igen. Det tror jag sitter i. Man kan bli sviken på det där obegripliga sättet utan att man har gjort något. Man blir mobbad för att man har för långt hår, eller för att man räcker upp handen för ofta.

Hon berättade inte om mobbningen för sina föräldrar.
– Nästan inga barn gör det. Själva mobbningssituationen är så bisarr. Jag hade längst hår i klassen, och det skulle man tydligen akta sig för.
Långt senare, när Malin själv blivit mamma, förflyttades hon abrupt tillbaka i tiden när en av döttrarna utsattes för mobbning.

– Hon berättade inget för mig. Jag fick reda på det genom hennes syster. Jag trodde att jag hade varit så öppen, att jag hade förklarat hur dumt det var att jag försökte skydda min mamma. Men när min dotter blev mobbad sa hon ändå ingenting till mig.

Ordnade det sig?
– Det var ett år som var jobbigt för henne. Men nu är det bra. Hon är en väldigt rolig , smart tjej, känns trygg och glad. Jag hoppas att jag har rätt.

3. Uppväxten

”Var en snubbe som försökte våldta mig”

N

är Malin Persson Giolito var 18 år blev hon utsatt för ett sexuellt övergrepp.

– En snubbe försökte våldta mig, berättar hon.

Malin studerade i Angers i Frankrike och var på väg hem från krogen när hon upptäckte att en man förföljde henne. Hon sneddade över en parkeringsplats för att komma undan men just där slog förövaren till.

– Han grabbade tag i mig mellan benen och över kroppen. Det var ett märkligt grepp och jag hade svårt att röra mig.

Intill parkeringen låg en bowlinghall. Malin var paralyserad av situationen, visste inte hur hon skulle skrika. Först när hon såg människor komma ut från bowlinghallen släppte förlamningen.

– Jag lyckades skrika så att folk började gå emot oss. Då släppte han mig och jag sprang hem för att ringa polisen.

Eftersom det hade skett flera överfallsvåldtäkter i området tog polisen Malins anmälan på stort allvar. De gav henne en tårgasspray att skydda sig med.

– Det är olagligt i Sverige men jag tog med tårgassprayen hem. När jag berättade det för pappa blev han helt skogstokig, säger Malin.

Pappan, kriminologiprofessorn Leif GW Persson, var en känd person i Sverige redan på den här tiden, slutet av 1980-talet.

Vad sa han?

– Den kan du inte ha. Det är olaga vapeninnehav.

Malin skakar på huvudet:

– Mina föräldrar är oroliga typer. De har under hela min uppväxt varit beredda på, eller rädda för, att något skulle hända mig eller min syster. Jag har ärvt det där katastroftänkandet. Oron.

I dag kan Malin se en tydlig koppling till föräldrarnas respektive yrken.

– Pappa höll på med brott, mamma var sjuksköterska. De såg att det hände saker hela tiden. Vidriga saker. Om jag var sen hem från stallet anmälde mamma mig försvunnen till polisen.

– Nu hade något hänt men då kunde vi inte prata om det. Då skulle vi prata om att jag bröt mot vapenlagen.

Hur kändes det?
– Just då som ett jättesvek.

Enligt Malin kändes det som om pappa Leif var mer orolig för att själv hamna på löpsedlarna, än hur hon mådde.

– Jag pratade med pappas nya fru. Kan vi någon gång komma fram till att det inte handlar om honom, det handlar om att jag nästan blev våldtagen? Det är klart att jag var väldigt arg, säger Malin.

Hon beskriver ungdomen som en tid då hon bar på mycket ilska.

– Jag var väldigt sällan arg på mamma men jag var definitivt arg på pappa.

Som vuxen har hon talat ut med pappan om händelsen och ser den ur ett annat perspektiv.

– I dag förstår jag pappas reaktion. Det hade gått bra för mig. Men han förstod vad som hade hänt och att han inte kunnat skydda mig. Som förälder går det knappast att hantera. Jag förstår att han inte reagerade som jag ville.

Hur påverkades du av överfallet?

– I någon mening hjälpte nog tårgassprayen. Jag hade den ett par år, ända tills jag lyckades spraya mig själv i ansiktet och fick åka till akuten för en ögonsköljning, säger Malin och skrattar.

– I dag tror jag mer på överfallslarm. Höga ljud stör den här typen av våldtäktsmän. Jag har köpt överfallslarm till min äldsta dotter. Hon bara skakar på huvudet åt mig och lämnar det hemma. Gudskelov.

I efterhand visade det sig att överfallet också satte djupare spår:
– En pojkvän brottade ner mig i snön, på skoj, ett par år senare. Då fick jag en panikångestattack. Jag var inte kontaktbar. Jag förstod nog direkt att det var en reaktion på överfallet men det kunde ju inte han veta.

4. Hälsan

”Mat är kärlek men svårt att kontrollera”

M

alin Persson Giolito har klarat sig från att ramla ner i någon form av eget missbruk. Däremot är hon orolig att hon ska göra det.

– Missbruk är ett ord man ska använda försiktigt. Men jag äter för mycket mat i perioder. Jag har svårt att kontrollera det. Ibland är jag rädd att det ska gå över styr, säger hon.

Malin är intresserad av mat, hon lagar gärna mat och hon pratar återkommande om mat. Hon beskriver sitt förhållande till mat som ”väldigt knepigt”.

– Ibland tänker jag att jag är en bulimiker som inte kräks. Men samtidigt är mat kärlek för mig. Och förknippat med väldigt mycket välmående och glädje. Mindre och mindre ångest.

Varför just mat? Den frågan har Malin också ställt sig.

– Egentligen har jag nog någon slags missbrukargen i mig som gör att jag blir orolig för att jag skulle kunna missbruka allt möjligt. Jag blir besatt. Saker och ting tar över, säger hon och ger ett konkret exempel:

– En gång i mitt liv har jag varit på ett kasino. Där spelade jag bort hela budgeten för en termin på universitet. Jag förlorade 17 000 kronor på en kväll. Jag har aldrig spelat igen, säger hon.

Det starkaste beroendet hon brottats med är ett medberoende som barn till en alkoholist.

– Det är svårt för mig att mörka att jag har vuxit upp med en pappa som är alkoholist eftersom pappa själv pratar öppet om sin alkoholism. Men det är viktigt att påpeka att jag i första hand har vuxit upp med en mamma som inte är alkoholist. Hon tog ett väldigt stort ansvar. Det var alltid ordning och reda men det är klart att det har påverkat mig ändå.

Hur då?

– I relationsmässig mening har jag sökt mig till folk som har en medberoendeproblematik. Och jag återkommer nästan i alla mina böcker till missbruk och brott som hör ihop med missbruk.
Även vardagslivet påverkas, menar hon.

– Jag har ett otroligt kontrollbehov. Det gäller nästan alla i vår familj. Vi ska ha detaljkontroll på allt som händer överallt hela tiden.

I dag är Malin gift med ett annat alkoholistbarn, fransmannen Christophe. Hon berättar att nästan alla killar hon hade innan honom också varit alkoholistbarn.

– Det blir väldigt trevliga människor av oss medberoende…om vi inte själva börja supa förstås. Vi är så måna om att alla andra ska ha det bra eftersom vi har lärt oss att sätta våra egna behov sist.

– Sedan är det stor skillnad vilken person man är medberoende till. Min pappas alkoholism har blivit lättare att hantera med åren, framför allt för att han dricker mindre. Han är en bra människa och en bra pappa.

Hon tittar på klockan:
– Oj, den är redan halv fyra. Jag måste snart börja laga middag åt er.

5. Karriären

”Boken bara säljer och säljer… vad ska man säga?”

M

alin Persson Giolito har inte haft en framgångsrik karriär, hon har haft två.

I tio år var hon ansedd affärsjurist på advokatbyrån Mannheimer Swartling, i dag är hon Sveriges bäst säljande författare.
– Det går inte riktigt att fatta, säger hon.

Du har svårt att ta in framgången?
– Ja. Eller i alla fall att det går så här bra. Det är tredje månaden boken toppar pocketlistan. Första plats. Den bara säljer och säljer. Vi har passerat 300 000 exemplar på 14 månader. 300 000… vad ska man säga?

Malin har dags dato vunnit tre tunga priser* för ”Störst av allt” och står tveklöst på toppen av en berättarkarriär som började med dagböcker, fortsatte med att hon satte ihop långa aftonböner om kvällarna för att det inte skulle hända något hemskt med hennes familj eller kompisar.

– När jag berättade historier fick jag uppmärksamhet. Det man är bra på är roligt. Det är nog inte svårare än så, funderar hon.

– Sedan tycker jag inte att det roligt att skriva hela tiden. Det är roligast när det nästan är klart. Jag kan redigera hur länge som helst.

Malin beskriver Lilla huset på prärien, Kulla-Gulla och Narniaböckerna som ”religion” när hon var liten.
– Jag är fem år äldre än min lillasyster, har inga kusiner, lärde mig läsa när jag var fyra. Jag lekte nästan alltid ensam. Böcker var viktigare än lek för mig.

Det är inte alltid självklart exakt vad i en framgångsrik bok som gör den unik men när det kommer till det egna verket har Malin en klar uppfattning:

– Majas röst. Det är jävligt svårt att skriva en hel roman ur ett enda perspektiv och samtidigt få det spännande. Där berättarrösten är tillräckligt stark för att fånga läsaren hela tiden. Det har jag lyckats med, säger hon.

Maja har många likheter med Malin själv som ung: de växer upp i Djursholm, är medberoende och bär på mycket ilska. Att handlingen kretsar kring en skolskjutning är också logiskt med facit i hand:

– Jag kommer från en familj där brott och brottsstatistik var vanliga samtalsämnen. Just skolskjutningar är svårt att förstå sig på statistiskt. Gärningsmännen ser inte ut som den typiska gärningsmannen, de kommer sällan från ekonomiskt utsatta områden. Jag gillar att skriva om brott som är svåra att förklara och kategorisera, säger Malin.

Sverige är än så länge förskonade från skolskjutningar vilket i första hand gör Störst av allt till en berättelse om klyftor och klass, i andra hand till en spännande rättegångsskildring.

– Jag ville berätta en historia om det isolerade Sverige. Det extrema. Och det är klart att kontrasten är gigantisk mellan det rika, glammiga livet vi tror att vi vill leva, och den totala misären när du är ensam och utsatt och liten och förväntas vara stor.

”Störst av allt” har dags dato sålt tio gånger så mycket som Malins debutbok ”Dubbla slag”, och mer än dubbelt så mycket som hennes mellanböcker ”Bara ett barn” och ”Bortom varje rimligt tvivel” har sålt tillsammans. De ges ut i nyutgåva lagom till årets Bokmässan eftersom Malin bytt förlag.

Förlagsbytet är mer spännande än det låter.

Malin bytte nämligen till Wahlström & Widstrand från Piratförlaget som drivs av Ann-Marie Skarp och Jan Guillou.

– Man kanske inte ska arbeta ihop med människor som man har känt sedan man var liten, säger hon.
Och tillägger:
– Men det är klart att det var ett professionellt beslut. Jag hoppades att det nya förlaget skulle sälja mina böcker bättre. Och så blev det.

Förlagsflytten fick en omedelbar effekt på försäljningssiffrorna.

– Jag tror inte att Ann-Marie och Jan var så bekymrade när jag lämnade men nu kanske det känns mindre kul. Att min nya förläggare (Åsa Selling) ville storsatsa på mig, och trodde på mig från dag ett, var det främsta skälet till att jag bytte förlag.

FOTNOT:
1. Den gyllene kofoten, Svenska deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman.
2. Glasnyckeln, Skandinaviska kriminalsällskapets pris för årets bästa nordiska kriminalroman.
3. Din bok, vårt val, Bokhandelns pris för årets bok.

6. Pengarna

”Pappa och min man är besatta av pengar”

I

samband med att Malin och jag håller kontakten kring intervjun förekommer hennes pappa på någon kvällstidningslöpsedel åtminstone ett par gånger per vecka. Mest handlar det om hans aktieaffärer.
Jag fotar av Aftonbladets löpsedel och mejlar till Malin i Bryssel:
”Leif GW:s miljonklipp på börsen
Nya aktierna rusade 123 procent
8 miljoner på en dag
Här är hans bästa tips”.

Jag föreställer mig sucken när hon ser löpet.
– Min pappa och min man är ganska lika. De är inte uppvuxna med ekonomisk trygghet och de är besatta av pengar. Pappa kan prata om pengar dygnet runt, alla dagar i veckan. Det är hans favoritämne. Jag tycker att det är något så obegripligt tråkigt och helt meningslöst.

Vad pratar de om?
– Hur mycket man tjänar, hur mycket man har tjänat, hur mycket man ska tjäna, vad saker och ting kostar, vad man betalar, och vad huset är värt och bilen och hur mycket man ska lägga på det och det och det…
Malin gör en paus för att andas:

– Alltså det finns en outsinlig mängd ämnen. Min man är likadan tyvärr.
Hur låter det när de två träffas?
– Ja herregud…
– Pappa ska alltid veta hur mycket alla tjänar, hur mycket de tjänar före skatt och efter skatt. Alla tycker att det är oartiga frågor utom min man. Han älskar det. Kanske skapar det någon slags trygghetskänsla det här räknandet. Men jag har aldrig oroat mig för pengar.

För att du inte har behövt göra det?
– Visst, men jag är ju ingen rik människa på det viset. Och när jag växte upp oroade sig min mamma ständigt för att pengarna inte skulle räcka.

Samtidigt har Malins senaste bok sålt så mycket att hon närmar sig nivåer som kan göra henne ekonomiskt oberoende. Men än har hon har inte sett röken av vare sig bok- eller Netflix-pengar, hävdar hon.

– Om man ska vara krass kanske jag måste försörja mig på de här pengarna i resten av mitt liv. Jag kanske inte säljer en bok till. Då är det inte så mycket pengar. Det är bara pappa som tjänar mycket pengar.
När tjänade du din första miljon?

– Det gjorde jag väl på advokatbyrån. Det gör man ju så småningom, gör man inte det? Nä gud, nu låter jag som pappa: ”En miljon kronor är väl inte så mycket pengar”. Nästa fråga, säger hon.
Jag hinner dock inte ställa någon innan Malin tar ny sats:

– Du kan fråga när jag förlorade min första miljon. Det var när jag skulle börja pensionsspara. Jag övertalade min man att vi skulle satsa en massa pengar på en högriskfond dagen innan kraschen. De är inte värda ett öre i dag. Det kanske inte var en miljon men det var jävligt mycket pengar. Jag är inte duktig på att investera pengar i annat än i mitt eget boende.

– Plus att jag har norra Europas dyraste matkonto, säger Malin.

7. Åsikterna

”Säg en enda grej som är bra med nationalism?”

D

en som lyssnade på Malin Persson Giolitos ”Sommar i P1” i år fick kanske med sig en tanke som överskuggade alla andra tankar: ”Den här människan tycker verkligen att folk som firar Sveriges nationaldag är helt dumma i huvudet”.

Tycker du det?

– Nä det gör jag inte men nationaldagen…vad är det för något? utbrister Malin med intervjuns högsta decibel.
– Är det en folklig variant på Karl XIIs dödsdag? Eller säg en enda grej som är bra med nationalismen?

Fotboll.
– Okej, det är kul att heja på fotbollslag. Men så här är det för mig: när Sverige åker ut, vilket de gör nästan omedelbart, blir det Frankrike eller Belgien. Sedan har jag bott i Italien också men de fotbollsspelarna är ju…nej, Italien kan man inte heja på. Där går gränsen för hur fånigt det får bli.

Malin blir allvarlig igen.
– Alltså, jag har inget emot att heja på Sverige , eller vara stolt över en del svenska lagar men tanken att vi skulle vara förmer än någon annan är farlig. Nationalism innebär att vi tycker att vi har rätt att förtrycka andra människor. Det är ett påhitt att vi har en absolut, gudomlig rätt att bestämma var olika människor ska bo.
Är det så enkelt, tycker du?
– Ja.
Hur når du människor du anser behöver höra det här?
– Det vet jag inte. Man når de som i någon mening redan håller med. Men jag tänker så här: även människor som har grundplåtarna på plats kan börja vackla om det pratas för mycket vi-och-dem. Det är faktiskt bara slumpen som har bestämt att just jag är svensk.

Kanske är det mot den bakgrunden som hon trivs så bra i just Belgien i allmänhet och Bryssel i synnerhet.
– I Sverige anses man nyinflyttad som tredje generationens invandrare. Bryssel är extremt internationellt. Hundra olika identiteter och samtidigt identitetslöst. Ska man generalisera så är folk väldigt trevliga. De är snälla: ”Vad kul att ha dig här” typ.
– Bra, billig mat finns det också. Billigare än i Sverige i alla fall, lägger hon till.

När det kommer till orättvisor i samhället är det just de ekonomiska orättvisorna Malin har svårast med:

– Ekonomiska orättvisor känns så fånigt. Det är faktiskt något som skulle kunna gå att rätta till. Det är bara för att vi är egoister i grunden som vi inte gör det, hävdar hon.

Som jurist och deckarförfattare är det annars rättspolitiken Malin har mest kunskap och insikt i. Hennes egna åsikter hamnar ”mittemellan Liberalerna och Socialdemokraterna kanske” som hon uttrycker det.

Malin är starkt kritisk till den så kallade samtyckeslagen som är en het potatis i juristkretsar. Enligt grundläggande rättsprinciper ska bevisbördan alltid ligga på åklagaren men en samtyckeslag skulle bli svår att tillämpa utan att man vänder på det, menar Malin:

– En misstänkt ska aldrig behöva bevisa att han är oskyldig utan det är den som anklagar dig som ska bevisa att du är skyldig. Det sägs att en fördel med lagen är att den lägger fokus på den misstänkte gärningsmannen istället för offret. Jag ser det som en nackdel.

– Sedan betyder inte det nödvändigtvis att jag tycker att den nuvarande våldtäktslagstiftningen fungerar bra.

Som utlandssvensk röstar hon nationellt i Sverige och lokalt i Bryssel men mest engagerad är hon i fransk politik och Emmanuel Macron vars popularitetssiffror är dalande efter presidentvalet:

– Nu genomför Macron ett par stora förändringar i arbetsmarknadspolitiken som han var väldigt tydlig med att han skulle genomföra. Men fransmännen klarar inte av att något förändras. Jag tycker definitivt att det är ett problem att europeiska fackföreningsrörelser har försvagats på senare år men Frankrike har uppenbara problem med sin arbetsrätt.

Tror du fortfarande på Macron?

– Man måste väl bli glad när det dyker upp någon som faktiskt har framtidstro och pratar om internationell solidaritet? Som omväxling till den högerextrema begåvningsreserven. Sedan återstår det att se om han klarar av fransmännen.

8. Kontroverserna

”Kungens advokat – en riktig fjant”

H

on har kallat debutboken ”Dubbla slag” från 2008 för en hämndbok. Nu erkänner hon att beskrivningen kanske inte är den bästa.

Boken handlar om ett juridiskt underbarn som får sparken när hon väntar sitt tredje barn. Den fick stor uppmärksamhet, och ledde till debatt om kvinnors villkor i näringslivet i allmänhet, och kvinnors villkor i juristbranschen i synnerhet.

I verkligheten arbetade Malin Persson Giolito på advokatbyrån Mannheimer Swartling där hon sysslade med EU-, konkurrens- och processrätt. När hon väntade sitt tredje barn fick hon sparken.

– En av delägarna brukade presentera mig för klienterna som ”Det här är Malin, hon är alltid gravid”. Det är en så jävla märklig bransch.

I boken har hon döpt den högt ansedde juristen till Dagge Mask.

– Mycket träffande om man vet hur han ser ut på riktigt, skrockar Malin.

I själva verket heter han Axel Calissendorff, är före detta ordförande i Advokatsamfundet och sedan 2009 hovauditör vilket är titeln för svenska kungafamiljens advokat.

– Jag tycker att han betedde sig som en riktig fjant, säger Malin.

– Jag fick sparken när jag väntade mitt tredje barn. Alldeles oavsett vad det berodde på så är det olagligt. Sedan kom vi överens, som det heter, så det gick ingen nöd på mig. Mannheimer Swartling finansierade min debut. Det är väl en bra hämnd?

Hämnd – är det verkligen bra?
– Ja, som drivkraft. Jag fick folk att läsa en 400 sidors roman. Den har säkert sålt i 20 000-25 000 exemplar åtminstone.

Jag tänker att hämnd aldrig leder till något gott i längden?

– En personlig upprättelse då? Som inte har lett till att något har blivit bättre, i alla fall inte om man tittar på siffrorna. Det verkar fortfarande vara lika tufft för kvinnorna i den branschen, säger Malin och funderar vidare på saken.

9. Självbilden

”Jag har absolut gehör när det gäller att skriva”

D

et är intressant att höra Malin Persson Giolito prata självbild. Hon är nämligen väldigt ärlig.

– Jag har ju alltid trott att jag har varit lite bättre än alla andra. Det låter jätte…
  …sympatiskt…
– …eller hur!
Malin backar upp resonemanget med fakta.

– Jag har nästan alltid varit lite bättre än alla andra i sådant som går att mäta: i skolan och på universitetet. Det jag har gjort, och velat göra, blev jag oftast väldigt bra på.

Under jobbet som jurist på advokatbyrån Mannheimer Swartling bekräftades hennes självbild. Företagskulturen handlade om att endast de bästa anställdes. Där jobbade eliten. Malin beskriver den interna miljön som ett ständigt pågående väckelsemöte.

– Till en början var jag chefens favorit. Jag jobbade med alla de roligaste, tuffaste och häftigaste grejerna, säger Malin.

Efter att Malin fått sparken började hon ompröva sig själv.

– Där hände något med min självbild. Jag var faktiskt inte bättre än alla andra. På en advokatbyrå är de väldigt krassa. Det är klart att det inte handlade om mig. Det handlade om mina prestationer. Jag var inte bra nog och jag har alltid varit säkrare på mina prestationer än på mig själv.

I dag är Malin författare, och tycker fortfarande att hon är lite bättre än alla andra – på att skriva.

– Det är inte så dramatiskt. Jag tror inte att jag är Gud. Eller att allt jag skriver är bra. Men jag har absolut gehör när det gäller att skriva. För en musiker är det inget konstigt att säga så.
Hur viktigt har det varit att recensenter och andra håller med dig. Att du har fått den bekräftelsen nu?
– Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är viktigt. Om jag är ensam om att gå runt och tycka att jag duger, det skulle kännas tråkigt.

10. Kärleken

”Vi ligger i skilsmässa åtminstone någon timme varje dag”

D

et är 18 år sedan Malin Persson och Christophe Giolito gifte sig och hon blev Malin Persson Giolito. Jag frågar om efternamnet betyder något speciellt.
– Det kan jag inte föreställa mig, säger hon med spelat ointresse.

De båda alkoholistbarnen träffades på ett juristkontor i Luxemburg, och kombinationen yrkesliv/kärlek tog dem så småningom till Bryssel. Christophe är jurist vid EU-kommissionen och jobbar just nu med Brexit.
– Det är inte jättekul men någon ska ju göra det också, säger Malin som beskriver relationen med den italienskättade fransmannen som rolig men stormig.
– Vi har varit ihop i 22 år. Jag trodde det skulle lugna ner sig när vi gifte oss. Att man visste att nu är det du och jag. Men det blir ju aldrig så. Jag tycker att vi ligger i skilsmässa åtminstone någon timme varje dag.

Hon skakar på huvudet.

– Alla relationer går väl upp och ner men att de går upp och ner hela tiden? Det kanske är speciellt för vår relation.

Vad är det som går upp och ner?
– Ja men att vi grälar. Jag tål inte människan. De här kontrasterna, för sedan är det så underbart mysigt igen. Jag satt bredvid honom på bussen i går och tänkte: ”Han är ju en väldigt bra kille. Honom kan jag vara ihop med”.
Men…
– …sedan är det semestern. Det går inte en semester utan att jag vid något tillfälle planerar hur jag ska ta mig hem, själv. Så jag slipper vara kvar med honom.
Hur är han?
– Han är så fransk.Så dramatisk. Han ska hålla på och skälla ut folk. Argumentera. Diskutera.

Du då?
– Jag vill ha lugn och ro.

Just då SMS:ar Malins man Christophe och undrar vad hon gör. Malin skriver ett svar till honom som hon läser högt:
– Vi pratar om dig…
… och du beskrevs just som en ”väldigt dramatisk fransman som skäller ut folk hela tiden” kan du lägga till? föreslår jag.
Malin lägger undan mobiltelefonen med ett snett leende.
– Han är den snällaste jag känner. Och vi har väldigt kul ihop. Annars hade det aldrig gått. Oavsett hur irriterad jag är på honom, och hur trött jag är på vår relation, går det sällan en dag utan att han får mig att skratta. Ibland skrattar jag dock åt honom. Men oftast med honom.

11. Framtiden

”Författare är missunsamma och otrevliga”

F

ör Malin Persson Giolito handlar den närmaste framtiden om Bokmässan. Känslorna är dubbla.
– Det enda som är värre än att åka till Bokmässan är att inte få åka till Bokmässan, säger hon.

Vad menar du?

– Väldigt många åker dit för att bli bekräftade men det blir man aldrig. Det är alltid någon annan som säljer mer, eller är bättre.

Malin minns första gången hon var på Bokmässan för nästan tio år sedan.

– När jag landade i Göteborg var det löpsedlar om att Camilla Läckberg hade skrivit ett öppet brev till Liza Marklund. Folk var så jävla elaka mot Liza. Jag tänkte: ”Var har jag hamnat?”.
Var hade du hamnat?
– Mitt i ett upprop mot Liza: ”Du har svikit kvinnosaken”, sa de. Ändå har Liza ensam gjort mer för kvinnosaken än alla de som skrev på uppropet tillsammans.

Malin vänder sig mot dubbelmoralen hon uppfattar som ett genomgående drag bland författarkollektivet.

– I intervjuer är det så härlig stämning, vi tycker så mycket om varandra och hjälper varandra. Jag har aldrig uppfattat det så. Individer kan vara trevliga, absolut, men i generella termer uppfattar jag kollektivet författare som jävligt missunsamt.

Malin ger ett par konkreta exempel från just Bokmässan:

– Bland vissa framgångsrika författare är det mycket ”min kö är längre än din” och ”hon kan inte skriva”, ”hans bok säljer inte”. Det är ett väldigt positionerande, och ett onödigt och otrevligt skitsnack som inte betyder något. Sedan blir folk för fulla, och fylla och pretentioner…ja det är ingen lyckad kombination.

– Men man lär sig att hålla sig till de bra människorna. De snälla. Jag gillar snälla människor.

Årets Bokmässan domineras, åtminstone på förhand, av helt andra diskussioner: Nämligen om högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro inne på mässan och nazisternas demonstration utanför.

– Jag tycker inte att det är problematiskt att Nya Tider har ett bås på Bokmässan. Det är inget hot mot yttrandefriheten vare sig de får komma dit eller inte komma dit. Jag blir inte upprörd, säger Malin.

– Däremot är det en helt annan sak att polisen tyckte att nordisk befrielsefront eller vad fan de kallar sig, de här 50 fåntrattarna och deras ditresta polare, skulle få marschera utanför mässan och synagogan.

Som jurist ser Malin det som en självklarhet att Förvaltningsdomstolen kortade nazisternas väg.

– För min del kunde de blivit bortkörda ännu längre. Jag hade gärna sett en prövning av möjligheten att neka dem tillstånd helt och hållet, säger hon.

Nazistmarschen är särskilt provocerande för Malin då hennes mormor var judinna. Solveig Liedstrand (född Schapiro) föddes statslös i Sverige på 1920-talet, blev tidigt föräldralös, växte upp på ett barnhem i Västerås i ett  antisemitiskt Sverige.
– När min morfar, som var militär, var på gott humör brukade säga att han var nazisten som gifte sig med judinnan. Inte för att han någonsin var nazist, tvärtom, men jag tror att hans militära karriär tog slut när de gifte sig.

– Han fick inte ens ledigt, de gifte sig på en lunchrast 1943. Enligt morfar var det extremt tyskvänligt i militären. Det är intressant att inse att det bara är några generationer bort, säger Malin.

Malins framtidsplan är att skriva en ny, större roman men just nu håller hon på med ett mindre skrivprojekt. Jag försöker luska ut vad det är för format men där är det mycket hysch-hysch.
– Min förläggare ska få ett första utkast under Bokmässan.
Vad handlar det om?
– Terroristrelaterat. Att vara anklagad för något som är så hemligt att man inte får veta vad man är anklagad för. Då är det svårt att försvara sig, säger hon.

Innan vi lämnar Bryssel frågar jag Malin hur hon vill bli ihågkommen. Svaret kommer blixtsnabbt:

– Hon log, hon dog. Som Hasse Alfredsson sa.
Malin grimaserar:
– Äh, vill man ens bli ihågkommen? Kanske är det bättre om folk bara glömmer. Jag vet inte. Jag vill bli ihågkommen som en bra person som gjorde så gott hon kunde. I alla fall av mina barn.

Själv påminns jag om henne redan på Pocket Shop på Arlanda flygplats hemma i Sverige igen.

– Letar ni efter något särskilt? undrar killen i kassan.
– Jag bara kollar vem som ligger etta på topplistan.
– Aha. Det gör GW:s dotter, säger bokförsäljaren glatt.
Men så kommer han på sig själv:
– Eller…det kanske är att förringa henne? Giolito heter hon ju.
Ja hon heter ju faktiskt så, och hösten 2017 är hon större än sin pappa.
Hösten 2017 är Malin Persson Giolito störst av alla.

Malin sätter plus på livet

1970-talet:

Det var inte så roligt där på slutet med föräldrarnas skilsmässa. Men jag fick en lillasyster och tre hundar. Så det blir godkänt ändå.
Malin väljer en deckare från -70-talet: ”Stenarna skola ropa” av Ruth Rendell. Ett mästerverk.

1980-talet:

Hur kul är det egentligen att vara tonåring? Det var mest upp och ner, och fram och tillbaka.

Malin väljer en deckare från -80-talet: ”Smak för döden” av PD James. En av de bästa av en av de främsta i den klassiska deckargenren.

1990-talet:

Jag gifte mig 1999, det var ett starkt år. Jag blev gravid också. Även om jag mådde apa under hela graviditeten så avslutades den väldigt bra.

Malin väljer en deckare från -90-talet: ”Ohörda rop” av Gitta Sereny. Visserligen inte en deckare men kanske den bästa bok jag läst om ondska.

2000-talet:

Då fick jag alla mina barn. Det måste bli en femma trots en väldigt jobbig yrkesmässig tillvaro på advokatbyrån.

Malin väljer en deckare från -00-talet: ”Solstorm” av Åsa Larsson. Den bästa svenska deckardebuten någonsin.

2010-talet:

En femma det också. De senaste tjugo åren har varit jäkligt bra. Det är roligare att vara vuxen än att vara barn och tonåring. Framför allt fick jag börja skriva på heltid och ungarna mår bra.

Malin väljer en deckare från -10-talet: ”Gone Girl” av Gillian Flynn. Satan i helvete vad bra hon skriver, Flynn.